mosmia.blogg.se

Phew, ibland är det verkligen inte lätt vara småbarnsförälder, särskilt inte när man har en treåring och en tvååring som lika gärna kramas som slåss, och det kan vända på en millisekund.

Idag var en sån där "nu-gör-vi-om-denna-dag-snälla-dag". Fredric är lite förkyld och hängig och därmed inte särskilt pigg, så jag har varit med barnen mest idag.

 

Vi började dagen bra! Tidig frukost, mys och lek och sen poolen.
(som i för sig Emil passade på att skita i, men det är en annan historia ;) )

Sen sova (och mamman hängde själv vid poolen) och när Emil sedan vaknat så beslöt jag mig för att gå ned till marknaden med barnen, handla och sen gå hem igen.

Vi gick förbi McDonalds, tog en glass, kollade in marknaden och sen in på Village Groocer för att handla till middagen. Barnen hade skött sig yppans tills de började slåss. Inne på affären. Vilket slutade med att Ellie bet Emil  i armen. Ganska hårt och det blev ett rejält märke.

Vi har varit ganska luttrade med detta bitande när man inte får som man vill och nu hade tålamodet hos mamman runnit ut. Så, bits man får man inte vara i vagnen. I klartext. Ellie lyftes ned från vagnen och nu började det. Skrik, skrål, grin, vrål, kasta sig på golvet, slåss, slita i vagnen, hänga i mammans kläder och so on. Tror minsann att om inte Mont Kiara visste om att vi fanns här så gör de definitivt det nu. Ellie skrek förlååååt och trodde att på det vis så kom man tillbaka till vagnen igen men nu tänkte jag inte ge mig. Bits man får man gå. Punkt.

Kan inte säga hur många som tittade på oss, men de gjorde det säkert, jag hade fullt upp med Ellie. :)

Och så gick vi, betalade och vidare upp genom mallen. (dock sket jag i att handla skinkan)

Ellie var inte tyst en minut. ALLA tittade. 

Gick genom mallen, upp genom trapporna, ut och Ellie fortsatte sin kamp att komma tillbaka till vagnen, jag vägrade. Så hon gick barfota (vägrade ta på sig skorna), skrikandes, gråtandes genom hela Mont Kiara tills vi till slut nådde Almaspuri, hem! Vi var båda svettiga och trötta av vår lilla dispyt. 
Kan jag dock tillägga att Emil satt som en liten ängel under hela tiden i vagnen och bara iakttog.
När vi så äntligen kom hem, pratade och fått lugna ned oss kom det. Förlåt. Jag fick inte vara i vagnen för att jag bet. Jag ska inte bita mer. Kram.

Vi lär nog få göra om detta nästa vecka, då kanske med Emil? Men livet som småbarnsförälder är verkligen inte livet på ljusa sidan jämt om än man är på långsemester i Malaysia. :)

 

 

Dock ville Ellie att mamma skulle lägga henne idag och läsa boken. <3 Vi var kå'mp'isar igen jue. :)

Älskade lilla unge vad det är tufft ibland vara mamma.. Kan vi inte bara kramas jämt och aldrig vara osams? <3