mosmia.blogg.se

Nu har vi varit i Malaysia snart en månad.

Alva och Loellan åker hem på torsdag och det känns jättetrist, om än det varit lite jobbigt att bo alla tillsammans i en lägenhet på 18e våningen så har vi också haft jättekul, och att vara utan Alva så länge som det kommer att bli känns jätteknepigt. Tur man har skype! 

Men saknaden kommer bli hemsk, känner ångesten krypa på ordentligt.

Men, som man försöker intala sig är det baaaara 2 månader, vilket kommer kännas riktigt långt.

 

När de också åker kanske det blir mer vardag här på Almaspuri, har kikat lite på grejor som jag och barnen kanske kan vara med på när det lugnat ned sig lite på hemmaplan. Försöka kanske hitta kompisar som de kan leka med och kanske nån jag också kan surra skit med. Hemmafru är säkert jättekul,
OM man har någon annan hemmafru att umgås med, vilket känns jätteskrämmande att inte ha nu när sällskapet åker! MEN, skam den som ger upp i förtid, nån måste det ju bara finnas! Annars får jag väl dyra telefonräkningar på riktigt. :)

 

Just nu saknar jag mina vänner, mina fina fina vänner, familjen och småtrollen som finns hemma i Sverige så mycket och korkade Neo. Tänk vad man tror att man uppskattar det man har, men när man kommer bort från det en månad så känns det verkligen i  hjärtat hur mycket man uppskattar det man har hemma.
Ni finns alltid i mina dagliga tankar! <3 Och jag lovar att försöka att inte ta er för givna hädanefter. :)

 

Idag delade jag dosetten för 2 veckor framöver. 147 tabletter. Å två sprutor i månaden på det.

Kändes chockerande. Aldrig sett på det på det viset, utan delat och delat och så har man varit nöjd med det. 
Har länge funderat hur jag ska göra med min mage, och det är dags för lite förändringar. Min MbC är stresskänslig och kortisonberoende, vilket gör att jag är lite off-road när det gäller medicineringar. Men miljöbetingade saker är ju lättare förändra än de som pågår internt i kroppen. 

TIden i Malaysia har fått mig fundera massor på hur och var och när jag ska göra mina förändringar så att jag kan må bättre rent fysiskt. Är faktiskt ganska spyless på att hela tiden ta hänsyn till min sjukdom, som jag ens helst inte vill kännas vid förrän Mr Crohn knackar på dörren. Vilket är oftast ganska försent då jag oftast också är på väg in på lassa då. :)
Nåt som jag varit duktig på det senaste året är att medicinera till tusen, köra på i överfart och sen lite snyggt försöka planera in hur och när jag kan krascha in i sjukhussängen.

Men man försöker alltid vara glad och även om man är så less, less, less så håller man fasaden i hopp om att om jag bara spelar med, kanske kroppen också ska göra det. Det jobbiga är dock när verkligheten smaskar en rätt i ansiktet och bevisar annorlunda.

 

Sen rent kroppsligt har jag dragit på mig 25 kg på ganska exakt ett år. DET känns inte bra. Och hitta en balans mellan att börja orka träna och få bort skiten och att orka vara med familj och vänner är en svår lina att försöka balansera på. Och tiden här i Malaysia gör inte saken bättre med kortison igen i systemet på hög dos och ingen hund att promma med. :)

 

Men det känns läskigt. Att inte veta vad som ska hända om ett halvår. Om man ska våga ta det där steget som känns som så ovant och vågar man vinna om man kan?
Samtidigt som man vill bara VÅGA ta andra alternativ så känns ju den gamla tråkiga hemska trygga vägen också väl ingådd och säker så om man bara vågar bryta ny mark kanske det finns nåt annat bättre därborta? Men vad händer om nåt går fel?

Jag är och var en ganska impulsiv människa med orädsla som bästa vän. Den bästa vännen har jag pausat med MbC, en vän som jag gärna vill vinna tillbaka igen.

Just nu har jag blivit så feg, av ganska legitima anledningar dock, men ändå. Jag vill tillbaka till den Maria som hittade på hyss när ingen annan trodde sig vara möjligt, som kunde dra på tältartur utan tält och mat (det fixar sig ju längs vägen) och Marian som alltid hade ork och vilja att ställa upp i ur och skur. Och därför behövs förändring. Men varför ska det vara så läskigt? :)

Det är jobbigt när omgivningen påminner om det som en gång var, när jag själv inte hunnit acceptera mina egna förändringar, ofrivilligt eller ej. Men ska försöka bli bättre på att hantera det, för ibland kan ju faktiskt folk säga saker utan att mena särskilt illa om än jag kanske kan projicera min egen sorg över de uttalade orden och så blir det bara fel i huvud och hjärta.

 

Det bästa med den här resan för mig personligen är att jag fått en chans i livet att stanna upp och reflektera över de val man gör, de vägar man väljer att välja men också fundera över de vägar som man rent av gammal slentrian fortsätter att gå på. Utan att reflektera alls över varför. 
Samtidigt som det känns som en världachans så är det också nåt man också tycker är skrämmande. Tänk om jag inte tar vara på den här chansen. Tänk om jag bara låter den gå till spillo och rinna mig ur fingrarna?

 

Hur det än blir, och hur än valen kommer att se ut framöver, har jag ändå fått en chans att reflektera över dem, att lära mig av dem och göra en spelplan. Kanske är det det som är grejen? Att inte se chansen som något att sträva efter och göra nåbar, utan att se vägen till att se chansen som den är?